Träning ger resultat och jag vågar påstå att jag idag, några år senare, inte gör fullt lika många misstag. Men det är klart, man blir aldrig för gammal för en kontrakurs.

Texten dedikeras så klart till OBS-klassen och vår coach, ni vet vilka ni är!
/Stina

 

 

Nej, nu har det hänt igen. Skogen lyser i alla nyanser av grönt och brunt, men inte minsta lilla tendens till orange-vitt. Kontrollen skulle ju dyka upp här. Jag har väl ytterligare en gång läst fel på kurvbilden och är troligen i fel sänka. Frågan är bara vilken? Blöt om fötterna är jag också och de färska myggbetten har redan börjat klia.

Bommat har vi väl alla gjort ute i skogen, men man kan gå på en och annan nit också. Precis som i vanliga livet gäller det att hitta sätt att hantera sina motgångar. Min taktik är att dela med mig av mina misstag, så håll till godo. Kanske det kan hjälpa någon annan att inse att det ibland är lika bra att le åt eländet.

Hur länge kan man egentligen kalla sig nybörjare? Det kanske inte funkar längre när jag nu inlett min tredje säsong i tävlingsklass. Ibland undrar jag hur det står till uppe i skallen på mig. Inte minst när jag bestämmer mig vid en ålder av 37 att det är dags att börja med orientering. Jag som fullkomligt avskyr att springa. Det är dessvärre ett moment som är ganska svårt att undvika i denna sport. Ju mer jag försöker smita undan löpningen desto mer märks det ju, typiskt.

I ett försök att slipa till löptekniken, med grov rasp snarare än finkornigt slippapper, träffade jag en löpcoach, tillika landslagstränare i en sport där löpning ingår. Efter en hård timmes arbete, och tusen frågor senare, får jag domen. ”Stina, tänk dig att du är en riktigt musikalisk person. Så musikalisk att det skär som vassa knivar inom dig om du hör någon sjunga otroligt falskt. Lika ont gör det i mig när jag ser dig springa med höften istället för med skinkorna”. Jag som trodde att jag sprang med benen.

Efter att ha testat öppna banor en säsong bestämde jag mig för att det var dags. Dags att prova benstyrka och flås i tävlingsklass. Med lite darr på fingret gick jag in på Eventor och tryckte till på D35. På tävlingsdagen ökade darret när det närmade sig start. För första gången skulle jag ju inte kunna granska kartan i förväg och lägga upp en plan innan jag startade. Tio sekunder kvar till start, hur ska detta gå? Startklockan ljuder och jag låter övriga klasser susa förbi medan jag desperat försöker hitta den lilla lilla triangeln på kartan. Hur omöjligt ska det vara att hitta en triangel på en bit papper? Allvarligt!!? Nu är jag ju framme vid startpunkten och har ännu inte hittat var jag är på kartan. Här finns helt klart förbättringspotential.

Det visade sig bli svårt att leva upp till målet att inte bli sist i premiärtävlingen. Ännu har jag inte lärt mig knepet att kunna läsa karta och springa samtidigt. Kartdetaljer och kontrollringar blir som ett enda suddigt töcken. Finns det stötdämpare? Skam den som ger sig. På igen bara!

I efterhand har jag lärt mig att det knappast är några duvungar som springer D35. Snarare erfarna orienterare som mycket väl kvalar in i D21, men känner för att ta en något lugnare dag i skogen med mindre prestige. Skönt att softa i D35 liksom. Och så jag då, som knappast upplever det som en enkel dag på jobbet bland grenar och mygg. Men det är väl underbart att få skona någon annan från att husera i nedre delen av resultatlistan tänker jag.

Under slösurfning på Eventor hösten 2013 hittar jag Natt-KM. KM, det har jag aldrig varit med om! Det kan bli kul att testa på. Fast det är klart, det står natt också. Det har jag aldrig provat. Äh, hur svårt kan det vara? Jag anmäler mig sålunda till Haningenatten 2013. Big misstake. Det visade sig när jag kom till arenan att det var för få anmälda till D35. Istället fick jag det tveksamma nöjet att springa på kartan för D21. På natten! Om någon tittade noga så fanns det en förskräckt människa i ssk-kläder som försökte smälta in så gott det gick bland övriga adrenalinstinna startande. Starten går och i ren chock över att se att jag har hela 23 kontroller så hinner jag 50 meter innan jag ens kommer ihåg att tända pannlampan. Jag lovar, man ser bättre med lampa.

Första kontrollen går fint, mest transport på gångväg tills det är dags att vika in en kort bit i skogen. Men var är skärmen, den ska vara här? Aha, det är reflexstavar jag ska leta efter. Bra, då är jag med på noterna. Ja, ungefär sedan började väl problemen torna upp sig. I min enfald trodde jag att kontrollerna skulle sitta ganska enkelt på nattorientering. Men icke då. Ganska snart övergår jag till orientering i snigelfart med tanke att inte förirra mig allt för mycket. Sakta och ganska osäkert plockar jag kontroll efter kontroll. Sedan tar det stopp. Artonde kontrollen är en sluttningskontroll som jag bara inte hittar. Gång på gång läser jag in mig, från olika riktningar dessutom, men kontrollen är som bortblåst. Efter ett tag slår det mig att det är väldigt tyst i skogen. Faktiskt var det väldigt länge sedan jag såg en annan orienterare. Vad är klockan egentligen? Hur länge kan jag hålla på? Jag som lämnade barnen ensamma hemma med orden att jag skulle tävla, men att det inte skulle ta så lång tid tills jag kom hem.

En olustig känsla smyger sig på och jag tittar på resten av banan och ser att återstående kontroller inte ser busenkla ut de heller. Stående på den förhatliga sluttningen bestämmer jag mig till sist för att göra ytterligare en ny erfarenhet. Jag ska bryta tävlingen. Precis då händer det. Det ofattbara jag inte ens fantiserat om ska kunna hända. Lampan slocknar! Inte med ett försiktigt avtagande ljus, utan pang bara. Kolsvart! Om någon undrar hur länge batteriet håller i en Magicshine MJ-880 på max styrka kan jag svaret. Två timmar och tolv minuter.

Jag väntar ett tag på att ögonen ska vänja sig vid mörkret, men lyckas inte ens se handen framför ansiktet. I efterhand har jag lärt mig att man ska ha med sig någon form att reservlampa. En liten LED eller vad som helst. Något man åtminstone kan se kartan med.

På Haningenatten 2013 visste jag inte detta, utan stod nu och undrade vad jag skulle ta mig till. Knäpptyst, kolsvart och jag vet inte ens åt vilket håll norr är. Skärp dig Stina, du måste lösa detta nu! Jag inser efter ett tag att jag faktiskt kan höra motorvägen. Då och då hör jag suset av ett fordon. Jag skärper till hörseln och efter många bulor och skrapsår når jag till slut viltstängslet utmed Nynäsvägen. Tänk, jag har sådan tur att just där jag når stängslet sitter en skylt över vägen så att jag vet åt vilket håll Stockholm ligger. Det hade varit väldigt långt att följa stängslet mot Nynäshamn.

Medan jag trasslar mig utmed stängslet dyker två tankar upp. För det första, varför anställer man ingen att röja sly på insidan stängsel? För det andra, har tävlingsarrangören gått hem? Jag kan gladeligen meddela att funktionen att leta efter ej utstämplade orienterare i högsta grad fungerar. Åtminstone vid denna tävling. Tack Haninge för att ni drog igång letandet efter mig, det känns tryggt, och tack för att jag fick länsa er marka på kvarvarande godbitar.

Efter denna upplevelse av ett KM tänkte jag att så värst mycket värre kan det väl inte gå. Det har det nog inte gjort heller. Det skulle möjligen vara dag-KM på Lida 2014.

För den som missade dag-KM lördagen den 24 maj 2014 kan jag berätta att det måste ha varit en av årets varmaste dagar. Snättringelöparnas väskor trängdes som sardiner i en burk för att få plats i skuggan under ett majestätiskt lövträd med vajande krona.
På väg till start försöker jag lägga upp en strategi för att om möjligt undvika sistaplatsen. Hmmm, hittills har jag aldrig fallit ihop av trötthet efter målstämpling. Alltså måste det finnas mer krafter att ta av. Det måste vara mentalt. Jag borde alltså orka mer än min hjärna säger till mig. Det är väl bara att springa då. Hur svårt kan det vara? Spring då, spring! Taggad som aldrig förr ger jag mig av mot första kontrollen. Jag biter ihop rejält i solgasset på skrå nerför Lidas grässluttningar och skidbacke. Tydligen gav det resultat, för i Winsplit kunde man för första (och troligen sista) gången se en vackert röd siffra vid mitt namn till första kontrollen. Tänk att jag var snabbast, och med 19 sekunder till godo dessutom! På väg till tvåan inser jag att har man först sprungit nerför en skidbacke kommer man högst troligt att behöva ta sig upp igen. Det kan helt enkelt beskrivas som att ordningen snabbt blev återställd med betydligt blygsammare sträckplacering. Men skam den som ger sig, jag skulle ju springa som aldrig förr.  Snart blev det uppenbart att tempot i solens hetta legat utanför min behaglighetszon och det slutar inte bättre än att det fick bli en kräkpaus någonstans mellan den tredje och fjärde kontrollen. Jaha, så har jag provat på det också. Det ska tydligen vara en första gång för allting. Nu kunde det åtminstone inte bli värre. Trodde jag!

Med en något mattad ork fortsätter jag banan. Bryta – nej tack. Jag ger mig inte! På min väg mot en sten gömd i ett skogsparti lika mörkgrönt som ett tält från Hilleberg hittar jag ett fintfint löpstråk. Tyvärr var det inte bara jag som tyckte detta var ett bra ställe att ta sig fram på.

Plötsligt tycker jag mig uppleva ett sådant där moment när allting går i slow motion. Tankarna forsar fram men kroppen hinner inte ändra riktning. Vilken konstig pinne! Nämen, nu rör den på sig. Faktiskt slingrar den sig fram. Aj då, den har sicksack-mönster på ryggen. Varför vägrar min fot ändra riktning bort från denna konstiga pinne? Å nej, pinnen blev arg av att få metalldubbar på sig. Oups, nu är det pinnen som närmar sig mig!! Benet, flytta på dig!!!

Det var en rackarns snabb pinne och huggormens bett över smalbenet gick inte att undvika. Nej, vad gör man nu? Visst ska man väl inte springa med huggormsgift i sig? Men, borde det inte göra ondare?

På säkert avstånd från ormen tar jag mig en närmare titt på benet. Allt som syns är två röda och ytterst små prickar. Hade jag inte vetat var jag skulle letat hade jag aldrig sett dem. På benskyddet syntes det lite mer. Dessa benskydd ligger mig sedan denna dag mycket varmt om hjärtat. Aldrig hade jag tänkt på att de kan skydda mot mer än attackerande ris och piskande grenar med ont uppsåt.

Ett par kontroller kvar bara och sedan hägrade det utbrutna målet. Efter målstämpling susade tusen tankar om denna tävlingens oväntade händelser genom huvudet och jag, vuxna kvinna, var tvungen att sätta mig på en stock och fälla ett par tårar av vätskebrist, orklöshet och ormbettstankar. I den stunden var det nog bara tanken på vätska som fick mig att torka tårarna och till slut återvända till väskan under lövträdet. Placeringen då? Jag slapp sistaplatsen!

KM verkar inte vara min grej.  Men vad ska andra tävlingar bjuda på detta år? Antagligen hänförande utsikter, vackra myrstackar, porlande bäckar och rotvältor som liknar en gubbe med krokig näsa och långa armar. Sådant hinner nämligen jag se när jag orienterar. Här fås valuta för pengarna minsann. Lång tid i skogen ger möjligheter till underbara naturupplevelser blandat med frustration och glädje över kontrollernas vara eller icke vara. Emellanåt håller nämligen även jag ihop det och går någon sträcka tämligen felfritt. Ja, med mina mått åtminstone. I vilken annan sport får man allt detta plus gemenskap med andra utövare oavsett nivå? Det här är min sport. Synd bara att det tog mig 37 år att hitta den.

Jag tävlar, eller snarare deltar, oförtrutet vidare. Jag ger mig aldrig!

Stina Boräng