Från vänster till höger: Rune Rådeström (som ej deltog i laget), Roffe Johansson str. 1, Terje Rydén str. 2, Kalle Mogren str. 4, Lasse Cedérus str. 7, Roland Hansson str. 5, Lasse Lythell str. 6 och Ove Högberg str. 9.

Ett tal som hölls ger oss mer om hans bakgrund i klubben

För lite sen besökte Ove Huddinge Sjukhus. Han hade efter stormen som var, agerat skogsmaskin. Fällda träd låghindrade i vägen för att ta sig ut ifrån gården här ute vid Skogssjön. Dom måste bort och Ove blev handlingskraftig, fram med motorsåg och sen själv agera lyftkran och få bort stockarna. Ove hade tidigare haft bekymmer med ett bråck. Det blev inte bättre av att agera skogsmaskin om man säger så.

Ove berättade hur han talades vid med sjukhusets personal. Han sa efteråt ”Dom trodde nog att jag var en vanlig pensionär”. Jag förstår nog lite hur resonemanget har gått.

Där har ni det som gäller Ove. Han är inte en vanlig pensionär, kommer aldrig att bli och han har heller aldrig varit en vanlig grabb, eller ens en vanlig idrottsman som vi känner honom. Han sticker ut, och detta sagt i all välmening. Det är hans vilja som gör skillnad. Som ni alla vet började Ove i tidiga år med idrotten och det var inte halvdant eller så utan det var med full kraft. Vi har både hört honom berätta och läst om i Ekensorienteraren hur han körde upp och ner i Flottsbrobacken och hur inte framgångarna heller uteblev. I skidor, löpning, orientering eller varför inte i backhoppning.

Och vi känner sedermera igen, även om inte jag var med och hörde det: ”Man kan hänga vem som helst, bara man ger sig fan på det” ”Inte Anders Gärderud i alla fall på stig” ”Jo då, bara man ger sig fan påt”.

Lite av det mantrat hade Tiomilaget 1970 fått med sig och kanske bidrog det att det sen gick som det gick. Jag vill inte förringa era andras insatser, ni gjorde kanske era allra bästa helt egna lopp. Men andan kanske fanns med hos er alla, i år ska vi jäklar anåda göra det riktigt bra.

Tävlingen och inte minst Oves eget lopp har på ett positivt sätt etsat sig fast i Oves minne. Det har gjort att han under 10 års tid sponsrat klubbens Tiomilalöpare med Skyhillpriset, det har gjort att han vill visa de äldre löparnas stöd till nuvarande lag genom att fixa 10milatröjor och få med sig ett gäng till förra årets 10mila och där även från speakerplats berätta om stödet för de yngre kämparna. Det har också inneburit kraftmätningen mot den egna tiden på samma bana som han själv sprang med dagens klubbelit. Kunde inte ha blivit jämnare men Ove vann förstås.

Ove är i själ och hjärta en riktig byggare. Det har jag insett. Du bygger hus, du bygger till och om, du bygger och du rustar. ”Det var ju därför jag skaffade Skogssjön” säger han, ”Vårvägen är ju redan färdigt, där kan jag inte bygga mer”.

Sen vill jag också framhålla din delvis nytända vilja till att vara ett kitt bland oss äldre. Vi ses och vi hörs på ett mycket positivt sätt. Vissa av oss inte längre i skogen. Då är det bra med någon som pinglar och har något att berätta men alltid först själv fråga om hur det står till. Och sen hur enkelt det var att få med dig då jag ringde och frågade om du ville vara med på vätskekontroll på Höstlunken, ingen tvekan ”jag kommer”, med korv och glatt humör, trots ett överansträngt knä. Sen då det ryktades att vi skulle ha eld vid kontrollen då dök det upp lite folk både härifrån och därifrån.

Ja, vi ska hålla vår eld vid liv, du kommer att blåsa på den och då inte bara för en liten kärna för sig själva, utan du vill hålla kontakten med dom aktiva, sen på vilket sätt det blir får framtiden utvisa.

Stort tack till Ove så här långt, och har den äran strax efter din bemärkelsedag.