En före detta ”Långa nattens man”

 

Det har blivit några 10-milarace under åren.  Faktiskt så många som 34 st. Det blev 24 st i obruten svit innan en förkylning med feber 2001 satte stopp.  

 

10-mila har för mej alltid varit något speciellt av flera anledningar.

En drivkraft för att plåga sig genom den mörka och kalla vinterträning, ett slit under lopp då man inte alltid var tillräckligt bra tränad för sträckan eller ångesten och pysslet med laguttagningen som UK, som jag var under flera år.

 

Tankarna går ofta tillbaka till olika 10-mila med varierade minnen. Jag har bl.a. avverkat långa natten 12 gånger och 2 gånger har jag sprungit förstasträckan. Svåra gafflade nattsträckor har alltid varit min favorit.

Vi har i olika sammanhang hört om klubbens herrlag som 1970 kom på en väldigt fin 3’e plats. På den tiden var det ingen gaffling på sträckorna så att hänga med i klungorna var det som gällde.  

1971 blev 10-milatävlingen ett fiasko med rena ”Följa John” under alla 10 sträckor.

1972 infördes gaffling på ett antal sträckorna för att motverka hängning och för att det skulle bli orientering igen. Gafflingsmodellerna har utvecklats med åren och numer är det oftast bara några få sträckor som är raka.  

Tävlingen har också förändrats genom åren. Sträcklängderna har varierat. Det har varit start på sena eftermiddagen i dagsljus, men under senare år har starten skett i mörker. Det för att målgången ska ske i dagsljus. Det har varit tidig start med några sträckor i dagsljus och sedan omstart efter några timmar på natten, ja varianterna har varit många genom åren.

Under 70 och 80 talet var det roligare tycker jag. Koncentrationen av elitlöpare till vissa klubbar fanns inte. Det var få klubbar som hade 10 st riktigt bra orienterare så det kunde hända mycket mer under tävlingen. Att täten kunde bli ikappsprungen 10-15 min på en sträcka var inte ovanligt. Dagens elitklubbar med världslöpare från flera länder förstör lite av tävlingen tycker jag. Vi vanliga klubbar får nuförtiden tävla i en annan division och blir rejält distanserade även med riktigt bra lopp.

Antalet lag har också minskat rejält på senare år. Under perioden mellan 1980 – 1992 var det stadigt över 500 herrlag och 1984 var det rekord med 583 lag anmälda. 

 

Jag tänkte berätta om några episoder som jag minns speciellt, från de 34 st 10-milatävlingarna jag sprungit.

 

Tyresta 1977 str. 6 Långa natten.

Första gången jag blev uttagen till långa natten. Orutinerad och ung sprang jag med för hög fart i den svårorienterad Tyrestaterräng, Karta i 1:20 000 del och med dåtidens dåliga pannlampor blev det 2 rejäla bommar på vardera 10 minuter. Vid en kontroll blev jag alldeles ensam kvar i skogen då alla övriga hittade kontrollen men inte jag. Tappade 25 min på sträckan. Fick stryk av andra lagets löpare med 6 minuter.

 

Rimbo 1978 str. 3 Långa natten. 

Inte lika svårt som i Tyresta. Gjorde en bom på 1’a kontrollen men tog den ändå före den stora klungan som där kom ihop. Under följande 7 kontroller hade vår lilla trio sedan klungan på 50 man jagandes bakom oss innan dom kom ikapp, med då blev det en rejäl fartökning. Temperaturen under natten sjönk ner till -6º så vattenpölarna blev det is på. Jag var inte förberedd på kylan och hade för lite kläder på mej. Magen havererade totalt. Dubbelvikt som en fällkniv kämpade jag sista delen av banan, höll ändå placeringen men tappade 15 minuter på sträckan.

 

Bastmora 1979 str. 6 Långa natten.

Långa natten, tredje gången gillt. Nu gick det som på räls med endast 3 min miss totalt. Mot slutet hade nog klungan samlat ihop ett 60-tal löpare. I kalabaliken brakade kontrollställningar av stora stockar sönder när alla trängdes för att stämpla vid kontrollerna. Tid 1.42 på 15 km och tog in ca 9 minuter på täten. Janne Pettersson som jag skulle växla till höll på att missa mej då ingen trodde att jag skulle dyka upp så tidigt.

 

Kungsängen 1981 str. 7 Långa natten.

Några dagar innan tävlingen hade det kommit 2 dm snö. Allt var en enda lervälling på TC (arenan). I skogen var det snösörja kvar vilket gjorde det extra tungt. Under åren innan pågick en infekterad debatt om stämpling. Kravet var att alla stiftklämmans piggar skulle vara innanför startkortets stämpelruta annars var det diskning. På slutet av sträckan blev det trängsel vid stämplingen och när jag ska trycka dit klämman knuffas jag så några piggar kommer utanför rutan. Totalt vansinnig börjar jag skrika på den som knuffade mej och smockan hängde väldigt löst. Under resten av banan var frustrationen stor. Skulle vi bli diskade nu eller skulle mina förberedda argument hålla som förklaring? Vi blev godkända men det var en nervös väntan innan resultatet kom upp. Trots det dåliga vädret blev det ett bra lopp. Tiden 1.43 på 15,5 km, tappade 3 min på täten. Vi växlade då efter 7 sträckor, 40 min efter ledande lag och totalt i mål var vi bara 1.02 efter segrarna. Med den tiden efter hade det blivit en 26 plats 2017. Vi hade ganska bra lag på den tiden även om vi aldrig lyckades få till en riktig topplacering.

(Snättringes placering blev 93:a, senast innan 86:e platsen 2017 som klubben var topp 100 på herrsidan, reds. anm.)

 

Uppsala 1984 str. 6 Långa natten.

För första gången var långa natten gafflad viket passade mej perfekt. Mörker och svåra banor hade gjort att spridningen blev väldigt stor efter de inledande sträckorna. Jag gick ut på den 16,5 km långa sträckan tillsammans med två andra löpare, men redan till första kontrollen delade vi på oss. Körde själv mot 1’a och lite innan kontrollen kom jag in i ett vindfälleområde. Klättrandes på stammarna ca 3 m över marken inser jag att det här går inte. Jag har 15 km framför mej och en pannlampa som lyser i max 2,15 timmar. Vänder om och får runda området.

Under ca 80% av min banan springer jag sedan helt själv utan att se ett enda lyse. Ett perfekt lopp med bara 2 minuters miss totalt, inkl. strulet till 1’an. Med tiden 2.01 tappar jag 50 sek på Lidingö som var i täten, är 4 sek långsammare än Gert Pettersson i Tullinges segrande lag och knappt 10 minuter efter sträcksegraren. Då har jag ändå längsta gafflingsvarianten. Ett av mina absolut bästa lopp genom tiderna.

 

Norrtälje 1990 str. 4 Långa natten.

Min absolut största besvikelse i 10 mila, som jag fortfarande ibland drömmer mardrömmar om. STÄMPLADE FEL. Sådant får inte hända.

När jag springer ut på snitseln till startpunkten och läser jag in kodsiffrorna på de tre första kontrollerna. Kontroll 2, jag ska ha en höjdfot. 75 meter bredvid den sitter den andra gafflingens kontroll i ett bäckslut. Den kontrollen ser man tydligt från det hållet jag kom. Springer dit och stämplar utan att reagera över att kodsiffran inte stämmer. Till kontroll 3 kommer jag rätt på en liten höjd som jag tror är min. När jag just ska stämpla reagerar jag på att kodsiffran är fel, läster in mej och fortsätter 50 m till min kontroll. Varför jag inte reagerade på att kodsiffran var fel vid 2’an förstår jag fortfarande inte. Gjorde för övrigt ett perfekt lopp men vad hjälpte det.

 

Ånhammar 1991 str. 2 natt

Ett av de märkligare 10-mila minnena. Fick ett perfekt utgångsläge efter Peter Karlberg som växlade som 155 men bara 4,43 efter täten. Fick en bra start på banan och plockade kontroll för kontroll. Efter 2/3 av banan kom jag ihop med en kille och vi kunde hjälpas åt att hålla farten uppe. Vid en kontroll ca 3 km innan mål kommer vi ihop med en klunga från den andra gaffeln. Alla blir då stående, tittar på varandra och ingen tog riktigt initiativet. Jag tar då befälet och kör först iväg mot nästa kontroll. Den är gafflad men jag har full koll och spikar min. Den andra gaffeln är längre så de tappar på oss. Vid näst sista kontrollen blir det en väldig rusning. Alla springer som vildar in mot växeln. Jag förstod inte varför, vi är ju bara ute på andra sträckan. När jag passerar målet skriker Benke Bivrin (då löpare i Snättringe SK och ofta speaker på 10MILA, reds. anm.) från speakerbåset som en galning men jag förstår fortfarande inget. Efter att ha växlat förstår jag uppståndelsen. Jag hade växlat som 9’a och från när vi kom ihop med det andra gänget och ner mot sista kontollen låg jag alltså 2’a i tävlingen med bara Kovolan Rastis löpare före. Han hade tidigt gått loss och hade växlat 3 minuter före oss. Plockade in 1.13 på täten och med en km-tid på 6,20 min/km kände man sig ganska nöjd efter ett prickfritt lopp.

 

Österbybruk 1993 str. 1 natt

Tävlingen flyttas till augusti p.g.a. tävlingsstopp under våren. Flera mystiska dödsfall hade drabbat duktiga orienterare. Twar-bakterien var enligt teorierna den troliga orsaken.

Gör ett kanonlopp i början. Var bra med och farten god. Vid 6’e kontrollen ungefär efter halva banan läser jag fel på vätskekontrollerna och gör ett jätteparallellfel. Surrar runt bland bäckar, grönområden och kärr under en lång tid innan jag kan läsa in mej och upptäcker vad jag gjort för fel. Resten av banan går med tunga ben. Lyckas med en miss till mot slutet och totalt blev det nog 20 minuter. Växlar 2 minuter efter andralaget, 24 min efter täten.

 

Hälleforsnäs 1994 str. 6 natt.

En av de svåraste banor som jag har sprungit. 10 km gafflad natt i småplottrigt område, bara småhöjder varvade med småmossar, värre än vid Ormputten vid Granby. Jag brukar ibland plocka fram den kartan och förundras än idag hur jag lyckades hitta runt. Missade bara 4 minuter totalt och tappade bara knappt 9 minuter på täten. Det var många vilsna och förtvivlade löpare som jag passerade under loppet.

 

Enköping 1999 str. 2 natt.

Vi hade anlitat Grant Bluett, Australiens bästa orienterare som tränare i klubben. Träningsdosen hade höjts rejält i alla fall för vissa löpane. Micke Gelius var en av dem. Han sprang första sträckan och med den goda formen han hade växlade han som 32’a bara 2 minuter efter. Som hygglig H40-löpare blev det att bita ihop ordentligt för tempot ut på andra sträckan var mördande. Gick ändå bra i början och vid radion efter mer än halva banan var vi bland de 25 första lagen. Tyvärr blev det en trötthetsbom på slutet på 5 minuter. Växlade 78’a 9 minuter efter.

Med åren tog åldern ut sin rätt. Loppen under de senare åren var mer av att överleva och att göra så lite dåligt som möjligt. Den tiden när det gick att hänga med och även ta in på täten var roliga och inspirerande.  

Det här var några olika episoder från alla mina 10-milalopp. Hoppas det kan inspirera några av er yngre till att träna lite extra med fokus på 10-mila. Kanske med motivation att bräcka mina 12 långa natten lopp.

 

Göran Nilsson