Vi som bildade fonden var Ove Högberg, Sven Sparthan, Ulf Nordin och jag själv Rune.  Den skulle vara en gåva från klubbens ungdomar på 60-talet till dagens ungdomsverksamhet. Syftet är att bidra till ungdomarnas utveckling som orienterare samt främja kamratskap och sammanhållning inom klubben. Tyvärr så lever inte Svenne längre, han omkom tragiskt i en trafikolycka i våras.

Initiativet till fonden kom ursprungligen från Svenne. Han väckte idén vid flera tillfällen, i regel i samband med blotet som han brukade bevista trots att han bodde i Norrköping. Men det tog några år innan vi kom fram till att stödet skulle vara i form av en fond. Vi ville visa för dagens ungdomar att det för 50 år sedan även då fanns ett aktivt ungdomsgäng i klubben som ville stödja dagen ungdomar i klubben. Riktlinjerna för fonden finns att läsa under ”Klubben/Ungdom och junior” på hemsidan.

En liten presentation av oss fyra. Det är bara jag, Rune, som fortfarande är aktiv även om Uffe så smått har återvänt till orienteringen genom att delta på ”Luffarligan”. För min del började orienteringen 1957 då jag som 14- åring (man tävlade då i YP vilket betydde yngre pojkar) sprang min första orientering. Då var det Huddinge skidklubb som gällde och både Ove och Svenne hade sprungit flera år (fast de är ett år yngre än mig) och var framgångsrika. Ove var den tidens Simon Hector, han tränade stenhårt och vann nästan allt. Han var även skidåkare och fuskade lite med backhoppning. Ett år vann han DM både i orientering, längdskidor, kombinerat och backhoppning i lag. Under ungdomsåren upp till cirka 15 år vann Ove 17 DM. I slutet av denna artikel kan du läsa om hur han tränade på den tiden i avsnittet ”Gå in för längre steg och oftare”. Själv fastnade jag inte för orienteringen direkt, sprang sporadiskt och med dåliga resultat 1957 och 1958. 1959 gick Svenne, Ove och ytterligare några ungdomar från skidklubben över till Hellas, själv följde jag inte med så 1959 blev ett år utan orientering för mig.

Min orienteringsdebut blev väldigt (och oförtjänt) lyckad. Det var 1957 och jag var 14 år och hade inte mycket begrepp om karta och kompass. Det var länstidningens orientering (en halvstor tävling) som gick där Gladö Kvarns sopptipp ligger nu. Efter att jag ritat in banans tre kontroller kom en äldre gubbe i skidklubben fram, tittade på min karta för att hjälpa en nybörjare. Första kontrollen var Holmträsket (som fortfarande finns kvar). Dit var en lång och lite knepig sträcka med höga berg i vägen. Jag skall förbi Holmträsket så häng på uppmanade han mig, och det gjorde jag. Det visade sig senare att den sträckan var avgörande och många sprang bort sig där. Bl.a. Ove som för ovanlighetens skull kom långt efter. Efter att gubben lämnat mig vid Holmträsket lyckades jag hjälpligt klara mig på egen hand och blev till slut 2:a. Trots den lyckosamma debuten skulle det dröja flera år innan jag fastnade för orientering.

1960 gick alla Huddingeungdomar över till Snättringe, det gjordes en överenskommelse som innebar att vi sprang orientering för Snättringe och åkte skidorientering för skidklubben. På den tiden var skidorienteringen en relativt stor sport i Stockholm med snörika vintrar. Först på 70- talet övergick skidorienteringen till Snättringe men sporten började då minska p.g.a. snöfattiga vintrar. Nu fastnade jag verkligen för orienteringen, tyckte det var kul och framgångarna kom ganska fort. Ove däremot la av, han jobbade heltid och började plugga på kvällarna. På den tiden jobbade man även lördagar så enda lediga tiden för honom var söndagar, en helt omöjlig situation att bedriva en OL- satsning. Men han skulle senare komma tillbaka som senior.

1960 kom även Uffe med i bilden. Hans familj hade flyttat till Huddinge och familjen blev starkt engagerade i Snättringe. Uffes far, Seved, var både duktig orienterare och fram för allt skidorienterare, i yngre dagar var han nära att vinna SM i skidorientering. Då klubben blev 3:a på 10- mila 1970 var Seved lagledare, och fick som 52- åring hoppa in i laget sedan Rune stukat foten. I det laget ingick Svenne och Ove som båda gjorde storlopp. Ove vann den 9:e sträckan och Svenne, som sprang str 3, växlade som 2:a.

Vi återvänder till första hälften av 60- talet. Snättringe hade då ett aktivt ungdomsgäng med Rune, Svenne och Uffe samt ytterligare några till. Vi tre sprang bl.a. två SM- kavlar (det hette kavle på den tiden och inte stafett) som juniorer men roligast var nog när vi vann DM- kavlen 1963, klubbens första DM. Två veckor senare blev det bara 27:e plats på SM- kavlen där de tre första platserna togs av Stockholmslag. Och dessa hade vi slagit på DM- kavlen några veckor tidigare. Men så var det på den tiden. Med dåliga kartor var sporten mer chansartad och resultaten gick upp och ner.

Svenne väldigt löpstark och vi hade många hårda duster. Svenne var en löpartalang medan jag var mer en träningsprodukt. Vi båda debuterade på 10- mila 1961 med att springa str. 2, jag (Rune) i lag 1 och Svenne i lag 2. Det gick riktigt bra för oss båda, jag kom 9:a på sträckan och lyckades med möda slå Svenne som var strax bakom.

Det förekom inte någon organiserad ungdomsträning på det sätt som sker idag. Vi sprang många träningsorienteringar och en del gemensamma löpträningar förekom även. Seved fixade en terrängbana i skogarna söder om Visättra som användes flitigt. Ungefär som Grantslingan men vi sprang i dagsljus. Vi hade ingen klubbstuga på den tiden däremot ett torp, ”Sågstugan”, som låg norr om Visättra. När man började bygga där fick vi tillgång till Charlottendal. Själv började jag träna ordentligt i junioråldern där en hel del av träningen bestod av individuell löpträning. Även jag tränade i slalombacken norr om Flottsbro, kallad ”Ullerstupet”, som Ove skriver om nedan. På vintrarna var det löpträningar på väg från Huddinge skidklubbs stuga som låg vid Storängsleden (som inte fanns då). Vi åkte även en hel del skidorientering där framför allt Uffe var framgångsrik. Jag har för mig att vi vann DM- kavlen i skidorientering med Uffe, Svenne och Hasse Edlund i laget. Hasse var på den tiden duktig ungdomsorienterare.

Från mitten av 60- talet, då vi blivit seniorer, var det mest Rune, Lasse Cedérus och Roland Hansson som sprang i mästerskapskavlarna. Som bäst vann vi DM- kavlen 1966 och var 8:a på SM- kavlen 1965. Ove kom tillbaka och var med och sprang SM- kavlen några gånger. På den tiden var det fyra sträckor. Uffe och Svenne trappade så småningom ner orienteringen, har glömt hur länge de var aktiva men en bit in på 70- talet höll de nog på. Svenne flyttade till Östergötland, sprang en del år för Skogspojkarna men la av så småningom. Men han höll under alla år kontakt med klubben. Ove skaffade eget företag i byggkonsultbranschen, det var länge sedan han sprang orientering. Men han sponsrar klubben genom Sky Hill- priset. Nu för tiden bor han i Tullinge. Även Uffe skaffade eget företag som säkert tog mycket tid. Nu för tiden bor han i Trångsund men han har åter börjat orientera så smått på ”Luffarligan”.

Ove och jag har ett roligt minne från fjällorienteringen 1970 vid Vålådalen. Det var en tuff tävling med tre etapper á cirka 27 km fågelvägen. Det blev nog bortåt 3.5 mil löpning i fjällterräng varje dag. Av säkerhetsskäl sprang man i patrull. På den tiden var det många startande (jämfört med det fåtal som nu springer långa banan).  Det var cirka 50 patruller och en av dessa bestod av Anders Gärderud (OS-guld på 3000 m hinder) och Karl-Åke Asp (elitskidåkare). Före tävlingen psykade Anders oss och undrade vad Ove hade där att göra. Men på slutet av den 2:a etappen kom vi ifatt dem i en tunglöpt mosse där de stod nästan stilla. En av dessa var helt slut eller hade kramp. Då tog Ove chansen att ge igen och ropade ”haka på nu”, men de hade inte en chans och fick t.o.m. bryta. Vi gjorde en bra insats och kom 10:a totalt.

Här nedan kan du läsa en artikel som Ove skrev om sin träning i 15- årsåldern. Artikeln var införd i ”Ekensorienteraren” som var Stockholms Orienteringsförbunds kalender. Den fysiska biten är nog gångbar även idag medan hans teknikträning var anpassad för dåtidens grova kartor. Idag krävs en helt annan teknikträning.

 

Gå in för längre steg och oftare (ur Ekensorienteraren av Ove Högberg)

Jag äter ingenting innan jag sticker ut och tränar. Är det varmt så springer jag i kortbyxor, annars i träningsoverall. Om jag nu börjar med löpträningen så går jag in för att vara snabb i uppförsbackarna, det är ju där man kan gå ifrån mest. Jag föredrar att ta det lugnt i början tills jag får upp värmen i kroppen ordentligt. Jag brukar ha slalombacken som mål, ca 5 km bort. (Slalombacken är en sedan länge nedlagd backe, ”Ullerstupet”, som ligger ca 1.5 km norr om Flottsbro). Kör lite ryck på stigarna dit och innan jag kommer fram brukar jag svettas ordentligt och då tar jag av mig ev. överdragskläder. Slalombacken är 350 m lång och 60 m hög. Ner tar jag det ganska lugnt men uppför kör jag kanonhårt. Jag brukar köra upp och ner fem gånger. Efter detta brukar det lossna ordentligt och jag kör då till Albybadet (vid Flottsbro), 1.5 km, där jag ev. tar mig ett dopp, annars kör jag hem och badar.

Kompassgång, stegning och kartläsning tränar jag genom att ta kompass till ett berg 1 km bort, kollar att terrängen stämmer med kartan. Stegar till ett berg 300 m, kollar med kartan. Sommarskubben anser jag att man skall springa så många som möjligt. Då skaffar man sig rutin. Men det skall absolut inte vara någon sorts tävling. I stället bör man ta det lugnt utan att missa en meter och dessutom köra mest på kartan. Farten kommer ju ändå om man tränar löpning ordentligt. De sommarskubb jag har sprungit anser jag dock ofta har varit för lätta. Det har blivit rena löpträningen och den kan man ju lika bra klara av hemma. Jag badar bastu 1-2 gånger i veckan och tränar ungefär 3-4 gånger om det är tidigt på säsongen eller på sommaren. Men ibland kan det bli mycket mer men då kör jag inte alls hårt utan är bara ute och ”luftar” på mig.

Brukar ej heller äta mycket på tävlingsdagens morgon. Och tänk på det grabbar: Gå hellre upp en halvtimme för tidigt än för sent på tävlingsmorgonen. Annars kanske du inte är tillräckligt vaken när du startar. Och när du tävlar: Gå in för längre steg och oftare.