Tiomila är en tävling med en mycket anrik historia, och första tävlingen gick av stapeln 1945. De första 25 åren av tävlingen bjöd på en stafett från A till B, med olika växlingsplatser på vägen dit. Ett pussel av logistik för att få löparna till sina startplatser med andra ord. Det är i denna tidsperiod som Bertils historia utspelar sig. Kartan från Bertils sträcka hittar ni längst ner i denna artikel.

Missa inte att hemsidan numera har en omfattande Tiomila-statistik, från klubbens första framträdande i stafetten år 1952, ända fram till idag! Statistiken är så gott som heltäckande för herrsidan, genom efterforskning av Bertil Gelius. Här kan ni alltså se sträckplacering och växlingsplacering för klubbens alla löpare i herrstafetten på Tiomila sedan 1952. Coolt va? För att se detta, gå till historiska resultat.

 

 

Nu till Bertils historia om Tiomila 1965:

 

Som 18-åring och med två års erfarenhet som orienterare i SSK fick jag uppgiften att få vara med i ett Tiomilalag. Året var 1965. Det blev i lag 2 sträcka 8,8 km. Platsen var från Länna Bruk till Stålbåga någorlunda mitt i Sörmland.

Vi blev utforslade mycket tidigt, nästan mitt i natten, till en skola där vi kunde vara till det blev vår tur att springa. Jag kände inte någon av mina resekamrater i bussen. Allt var nytt och mycket okänt. Det var s k sträckbana, det fanns inga gafflingar ännu på den tiden. Det fanns heller inga lagledare eller funktionärer som kunde upplysa om när växlande lag var i antågande. Jag var tidigt ute och värmde då jag kände att jag måste vara beredd. Jag hade inget överdrag på mig.

Seved Nordin som var UK och sprang samma sträcka som jag i förstalaget växlade c a 19 minuter efter täten.

Jag värmde och jag värmde. Jag vet inte om jag var inne något och drack eller åt något, sannolikt inte, då skulle jag ju kunna missa min växling.

Jag växlade 2 timmar och 47 minuter efter täten.

Inga ledsna tankar, bara köra i gång. Jag var inte någon slipad orienterare med massor av erfarenheter. Men för att göra en lång historia kort, jag var ute en timma och 17 minuter, jag kom på 7:e plats totalt på sträckan.

Hur kunde detta ske? Svaret kallas: Det var HÄNG.

Jag hade den osannolika turen att jag kom ihop med en mycket skicklig orienterare, i ett mycket rutinerat lag, Goterna. Löparen hette Björn Hedlund, en av tre berömda bröder. Jag råhängde, skulle det heta nu. Han frågade vid ett tillfälle vad jag ”hade steget”. Det betyder hur lång jag stegat från en bestämd punkt, han kanske tyckte att jag gjorde det hela lite väl enkelt för mig, och ville sätta mig under lite press. ”Jag tappade räkningen nyss” eller något sådant sa jag. Sen var det inte mer. Mot slutet sprang han ifrån mig, men då var jag så pass nära växlingen att jag klarade resten själv.

Ja, det var mitt första och ”bästa” TIOMILA. Hemligheten om att jag hade hängt behöll jag länge för mig själv. Ganska fräckt tycker jag nog nu, jag fick bl a Silverskeden av Seved som den får som slår förstalagets löpare. Dubbelt fräckt, eftersom det var Seved som sprang samma sträcka.

 

Bertils karta från sträcka 8 på 10mila 1965, med Bertils (eller möjligtvis Björn Hedlunds) vägval. Från 10mila-statistiken här på hemsidan kan vi se att Bertils sträcka gav en mycket meriterande 7:e plats på sträckan, men att han plockade endast sju platser. Noterbart är också att Snättringes lag 1 detta år lyckades med en mycket fin bedrift genom att sluta på en 6:e plats, klubbens näst bästa resultat någonsin i herrstafetten på Tiomila.