Countdown 10MILA - 10MILA-minnen med Rune Rådeström

I en kortare serie inför årets 10MILA minns vi några av Snättringes ögonblick i 10MILA-historien. Rune Rådeström berättar här om både positiva och mindre positiva händelser från tiden då han var seniorlöpare, och 10MILA såg ganska olikt ut mot vad det gör idag.

1964  Katastrofmiss på långa natten

Skall som oerfaren första års senior springa långa natten. Banan är strängad rakt igenom samma vildmarksområde där 2008 års SM stafett avgjordes (sydväst om Södertälje, reds. anm.). Slutdelen passerar även en del av terrängen vid lång SM samma år. Långa natten är redan str 3 och Snättringes båda lag är bra med i en större klunga, dock utan riktig tätkänning. Första kontrollen går bra men sedan kommer en 4 km långsträcka rakt igenom vildmarken och en till synes svår kontroll. Klungan kör rakt på vilket känns alltför vanskligt. Jag lämnar klungan och tar ensam ett högervägval, en ganska stor extrasväng där man delvis kan utnyttja skogsvägar. Ett gärde kan användas som ”sista säkra”, 500 m från kontrollen som sitter vid en liten höjdfot. På den tidens 50 000- delar fanns inte så mycket att läsa in sig på. Känner ett visst tvivel under min ensamlöpning, omvägen är nog för lång och farten är sämre än i klungan. Tar noggrann kompasskurs från gärdet mot kontrollen men hittar ingen lykta (dåtidens kontrollmarkeringar, reds. anm.) utan bara irrande löpare. Efter mycket letande fanns inget annat att göra än att gå tillbaka 500 m till gärdet och börja om. Träffade Roland Hansson vid kontrollen, han sprang då för Stigfinnarna (senare i Snättringe) som också missat en massa. Vi gjorde sällskap resten av banan och utnyttjade vägar och stigar så mycket som möjligt då självförtroendet var i botten. Vid växeln stod 4:e sträckans Svenne Roos och väntade i kyla och lätt snöfall. Han var arg som ett bi och efteråt fick jag höra, ”du får för h-vete inte lämna klungan”. Svenne Jonsson i vårt andralag höll sig snällt i klungan och växlade långt före mig.

Men jag var i gott sällskap, Anders Morelius, som vunnit SM i samma terräng två år tidigare, tappade massor av tid och Erkki Kohvakka, europamästare 1964, tror jag hade längre sträcktid än min. Sträcksegraren hade 1.54 på den 13.7 km långa banan medan jag behövde 2.47….

 

1965  6:a,  klubbens största framgång hittills

Jag skall springa sista sträckan 14.5 km med start vid Berga gård väster om Åker och mål i Strängnäs. Starten gick redan 14.30 på lördagen med målgång tidigt på söndagsmorgonen för att sponsorerna Aftonbladet och Stockholms-Tidningen skulle få in reportage i tid.

Vid sista växeln råder lite av panik, 9:e sträckans löpare är på väg och det är fortfarande mörkt. Det har gått fortare än beräknat och i all hast lånas pannlampor ut till tätlagen.

Snättringe har hängt med bra och växlingsplaceringarna har legat mellan 12-30 genom hela tävlingen (utom för str. 1). Ungefär en kvart efter första lag kommer Kalle Mogren med Snättringes kavle, vi ligger nu på 15:e plats. Det har börjat ljusna och jag får en ficklampa som kartlyse som jag sedan slänger. Efter ett tag kommer jag in i en klunga som anförs av blivande segraren Anders Morelius i Malmia. På den tiden hade man egna kartfodral och jag måste stanna ett ögonblick och vika om kartan. Orutinerat, för nu tappar jag kontakten med klungan. Fortsätter ensam och passerar så småningom 2 lag, några fler ser jag inte till. Sista kontrollen har den något diffusa definitionen ”på höjdkanten” och jag kommer lite snett. En bit bort står Snättringegänget, ropar och pekar mot kontrollen. Men jag har koll och styr in mot kontrollen utan hjälp. I mål blir det ett våldsamt jubel bland klubbkompisarna, vi kom 6:a, den absolut bästa placeringen i klubbens historia. Två minuter senare rusar en 9- mannaklunga i mål med de lag som växlat ut först på sista sträckan. Man hade gjort en jättebom som jag inte hade en aning om. Men det kunde kanske ha gått ännu lite bättre om jag inte släppt klungan…..

 

1966      Den förargliga husgrunden

Det har inte gått lika bra som förra året och jag går ut som 27:a på sista sträckan mellan Ålberga och målet vid Stavsjö Bruk. Första halvan av banan går riktigt bra och jag kommer ikapp en hel del lag. 5:e kontrollen är en husgrund markerad med ett stort R på 50 000- delskartan, en inte allt för fix punkt. Här blir det tvärstopp och klungan jag kommit in i sprids ut åt olika håll. Efter ett fåfängt letande ett tag återstår inget annat än att söka upp någon säker punkt. Det finns två, dels en väg österut som vi passerat och dels en annan väg söder om kontrollen. Båda vägarna låg 400 m från kontrollen, en liten extra tur på 800 m t.o.r. Återvänder först till vägen vi passerat men hittar ändå inte kontrollen. Springer därefter till den södra vägen, läser in mig och nu finner jag kontrollen som jag tidigare varit i närheten av. Det blev nog bortåt 2 km extra irrande som kostade bortåt en halvtimme. Resten av banan genomfördes med klart lägre motivation. Vi blev 47:a 45 minuter efter segrande Tierp. Men just innan klungan splittrades vid husgrunden såg jag lagen som kom 8:a och 9:a. Så med lite tur kunde det ha gått riktigt bra.

 

1970  Snättringes skräll, 3:a

Det här året lyckades nästan allt för oss. Själv skulle jag springa sista men en stukad fot veckan innan satte stopp för det. Laget ändrades så att Seved Nordin (50 år och UK) tog en kort sträcka medan Olle Larsson (flygare från Skellefteå som sprang några år för oss) fick ta sista sträckan. Och som han gjorde det. Först ut på sista var Skogsluffarna med Björn Ekblom men strax därefter växlade en 5- mannaklunga där vi ingick. Så småningom ryckte Stefan Green i Hakarpspojkarna loss och kunde defilera hem segern. Men 5 minuter efter kommer Kongsberg och Snättringe där Olle får ge sig i spurten. En jättesensation och verkligen strongt gjort av Olle. Men jag hade gärna velat vara med och kämpa om 10milasegern.

 

1971  Sista året som rak kavle

Det här var året då 10mila fullständigt spårade ur. Det var klunglöpning hela tävlingen och avgörandet kom efter en stor klungspurt. Snättringe kom på 55:e plats, 12 minuter efter, det säger väl allt om hur tätt det var. Detta var sista året som rak kavle, året därpå infördes gafflingssystemet. Tävlingen gick på Bogesundslandet, och sedan några år tillbaka var alla växlar på samma ställe och kartan var i skala 1:20 000. Jag sprang långa natten som var str. 7 och 16,3 km. Lyckades missa lite både på 1:a och 2:a kontrollerna och blev ensam ett tag. Men strax före 3:e, då jag passerade en höjd och såg ut över ett hygge, lystes hela hygget upp med ett hav av ljus. Inga problem bara att rätta in sig i ledet. Längre fram på banan kom några riktigt svåra sträckor där jag, och säkert många andra, inte hade en aning om var vi befann oss. Men kontrollerna hittades för jätteklungan gick fram på bred front och det var alltid någon som sprang på lyktan. Vid näst sista kontrollen är det fullt kaos. Stiftklämmorna sitter på en stock men när jag lyckas ta mig fram finns inte en enda klämma kvar, alla är avbrutna. Så det här var året man sprang i mål utan alla stämplar, men någon kontroll av stämplar förekom knappast.

 

1977  Mardrömsstart

Jag hade fått förtroendet att springa 1:a sträckan, en riktig utmaning då banlängden varierade mellan 15.0 till 16.4 km. Det var stor skillnad mellan gafflingarna, antagligen för att få spridning direkt. Startpunkten låg uppe i slalombacken vid Tyresta by och banan var strängad i den, numera för orientering, oåtkomliga nationalparken. Verkliga tassemarker, banan gick bl.a. genom det av branden 1999 förstörda området.

Till 1:a kontrollen var det kraftigt sidledsgafflat med 1200 m mellan kontrollerna. Jag hade vänsteralternativet som var det längre. Följer allt för länge med fel klunga innan felet upptäcks och jag viker av. Efter 1 km löpning är jag plötsligt ensam, något av en mardröm på startsträckan. Passerar den stora och blöta ”Ungfars mosse” på fel sida och möter så småningom utgående löpare från kontrollen. Till tvåan är det långsträcka, 2.5 km, och jag springer ikapp en del eftersläntrare och få så småningom kontakt med en större klunga. Fortsättningen går bra och jag växlar 11 minuter efter täten. I efterhand visade det sig att jag hade längsta gafflingsalternativet så det gick nog inte så tokigt i alla fall. Ravinen tog sin första seger och Snättringe kom på plats 100, en mer normal placering på senare år.

1977 var även året som damerna för första gången fick en egen kavle, då med namnet ”Tvåmila”. Snättringe deltog redan då med ett damlag som tog sig runt.

 

av Rune Rådeström

Uppdaterad senast: 2018-04-04 13:23:16 av Simon Hector

Skapad: 2018-04-04 12:45:46 av Simon Hector